Publicerad i Matteus Ungdom

Vem har vi ansvar för?

I skriban funderar vi mycket på hur tron gör skillnad i vardagen. Vårt ansvar är temat för en hel dag. Vem och vad har vi ansvar för? Ungdomarna är eniga om att vi alla har ansvar ansvar för miljön, både för den närliggande och för hela skapelsen. För att inte endast prata om det drar vi vårt strå till stacken genom att hålla Lekholmen snygg, plocka skräp som missat sopkorgen och sortera limuflaskor och burkar. Ungdomarna får på varje läger rösta om vart de vill donera de pengar vi får då vi pantsätter flaskorna och burkarna efter läget. 

Det tog en tid att tömma säckarna…

Jag är osäker på hur hälsosamt det är att antalet flaskor och burkar är stort men jag är övertygad om att organisationerna tar emot donationen med öppna armar. 

Lekis 1 valde att donera pengarna till John Nurminen Stiftelsen för att rädda Östersjön och Lekis 2 donerade sina pengar åt Röda Korset.

Gud gav oss i uppgift att ta hand om sin skapelse. Det är vårt ansvar att göra det. Det betyder att vi också har ansvar för varann. Vi utmanar var och en att göra det man kan för sin nästa och för miljön.

Tonja / ledare för Lekis 3

Publicerad i Matteus Ungdom

Ett läger går mot sitt slut

En vecka går fort. Speciellt när programmet är intensivt och dagarna fyllda med en massa olika programpunkter. Men nu närmar sig den sista kvällen av Lekis 3-lägret. Efter att i en veckas tid ha byggt upp en gemenskap som kretsat kring både allvar och lek är det för de flesta vemodigt att lämna holmen. Eller som en konfirmand uttryckte det: skönt att slippa hem, men nog skulle man vilja stannat längre.

Lekholmen är dessutom en helt fantastisk miljö att vistas i. Vi har upplevt morgnar som denna

och hållit natistund i sådana här solnedgångar:

Diskussionerna har varit djupa, thinkshowerna manat till eftertanke men har också lockat fram hjärtliga skrattsalvor. Vi har försökt hålla oss i coronabubblor så att lägret inomhus bara umgås inbördes. Eftersom Patricia bytt läger kunde vi under sista thinkshowen int längre ställa prästen mot väggen, utan hamnade att ställa henne bakom istället.

Tack alla för ett roligt, givande, berikande och helt härligt läger. Flera gånger har jag under veckan önskat att skribalägrena hade varit såna här också när jag själv var konfirmand för ca ettusenfemhundratrettionio år sedan.

/Niels

rhdr
Publicerad i Matteus Ungdom

Får man tro på sitt eget sätt på skriban?

Det finns många orsaker varför någon väljer att gå skriban. Hen kanske vill gå skriban för att träffa vänner, för att få presenter eller för att utveckla sin egna tro. Hela skribans mål är ju att lära konfirmanderna om den kristna tron och få dem att få en uppfattning om vad de själva tror på.

Men får man tro på sitt eget sätt på skriban? Till den här frågan är svaret helt enkelt JA!

Jag tänker kristendomen som en ganska fri religion. Det finns många sätt som man kan tro på, även inom kristendomen. På lägren pratar vi ofta om “Gudsbild” vilket alltså betyder hur var och en av oss ser Gud. Någon tänker Gud som en allsmäktig kraft som finns runt omkring oss medan någon annan tänker Gud som ett djur som skyddar en. Det finns inte ett fel sätt att tro.

Det är dock viktigt att lära sig att förstå vad som är lika och vad som är olika mellan sin egna tro och det som kristendomen baserar sig på. Även om jag har varit med på skriba i flera år har jag fortfarande svårt att tro på allt som kristendomen lär. Men jag ser skillnaden i mitt och det kristna tankesättet. Och så lär jag ju mig hela tiden nya sätt att tänka på. Jag tror inte att vi nånsin blir klara med vår tro, den utvecklas konstant.

Lekis 4 unga ledaren Elli säger också att det mera är en rikedom att vi alla tror på olika sätt. “På så sätt kan vi lära oss mera av varandra och kanske till och med få nya idéer om hur man kan tro”. Elli säger också att det inte finns någon press att måsta tro på ett visst sätt som hjälpis eller ung ledare.

Elli

Men nu ska jag springa iväg till nästa program för att lära känna det nya lägrets konfirmander, hejdå!

– Vuxenledare Ullis

Publicerad i Matteus Ungdom

Holmboverksamhet

Mina första minnen från Lekholmen är inte från skribaläger utan från att vara holmbo. Jag ställde frågan av en holmungdomsledare att förklara till mej vad holmboverksamheten är förutom det jag själv vet och det här är vad hon svarade:

Lekholmen är en holme som inte endast är för konfirmandläger, här händer en massa på ett så kallat öppet läger för alla frivilliga under hela sommaren.

På holmen jobbar några holmungdomsledare som tillsammans med holmhjälpisar ordnar program dagligen för de som vill komma till lekholmen men inte går i skriban.

Du kan alltså anmäla dej och komma hit och hälsa på under dagen men också bli över natten eller spendera en hel helg här.

Dagarna går uta på att ordna program som holmborna gillar men fritid har man också mycket. På holmen firar man andakt både morgon och kväll, lika som på läger och tid för att fundera över djupa frågor finns. Till lekis är alla välkomna just som man är.

Onsdagar är en specialdag på holmen då de satsas på ungdomsverksamhet. Holmen grillar och man äter tillsammans sen ordnas program riktat till ungdomar i skriftskola ålder, olika bollspel eller lekar är ofta succe!

Poängen med allt detta är att erbjuda ungdomarna en chans att komma tillbaka till holmen och vara med om “lekisgemenskapen” om och om igen efter skriban och att erbjuda ett ställe där man kan vara sig själv där man tillsammans med andra kan fundera på livets stora frågor.

Det här svarade holmungdomsledaren. Jag tycker det bästa med holmboverksamheten är att man kan komma hit för så många olika orsaker. Om du har tråkigt och inte vet vad du ska göra kan du komma hit. Ifall du vill fördjupa dig i din tro eller diskutera om djupa frågor kan du komma hit. Ifall du bara vill vara på Lekis kan du komma hit. 

Det kan finnas så många orsaker att komma till Lekis som holmbo att det inte ens går att förklara. Kanske du kommer ut hit till en dag eller övernattar någon dag. 🙂

  • Alex, vuxenledare 
Publicerad i Matteus Ungdom

”Du får fixa det”

Va? Jag? Men int kan jag ju sånt?

Det är en tanke jag haft flera, flera gånger under mina år på skribaläger och andra ungdomsverksamhetssammanhang. Säkert först i koppling med att hålla andakt som hjälpis eller att leda en liten grupp, och senare saker som att klippa film, leda musiken på ett läger eller till-o-med sådär på halvskämt få titel ”lägrets Daniel” (vilket nog är omöjligt att leva upp till, kan jag säga).

För mig själv några år sedan skulle mina uppgifter låta skrämmande. Jag har ju varken kunskap, erfarenhet eller utbildning i typ något av det jag gör.

I år klipper jag filmer, samma filmer som jag själv minns att jag såg upp till som höjdpunkter under mina år som konfirmand och hjälpis, trots att min filmklippningserfarenhet utanför skribaläger är exakt noll. Jag ansvar för hela lägertekniken på två skribaläger, vilket man väl inte lär sig när man studerar nationalekonomi, och jag har chansen att leda diskussionsgrupper, thinkshower och att handleda yngre ledare trots att jag inte på länge kände mig socialt kunnig nog för sånt.

Egentligen finns det väl bara en orsak till det hela.

Nåt som i något dokument kanske skulle förkortas som DaPaTo.

Ibland tänker jag mig att de är galna när de delar ut uppgifter till oss ungdomar. Vi får ansvarsområden och uppgifter som är kritiska för att ett skribaläger skall fungera, trots att en stor del av oss t.ex. studerar något helt orelaterat. Vi får snabbkurser (typ, ”gör såhär”) på grejer som vi nån tid senare skall kunna utföra ensamma, och som behövs för att helheten ska fungera.

Vi får jättestort ansvar. Vi lär oss genom att göra. De helt enkelt litar på att vi klarar av det.

Man skulle tro att det är skrämmande. Att man lätt tackar nej, eller att man blir nervös för att man är osäker om man kan. Men så är det inte. Inte för min del, och inte för många andra. Och det är just precis på grunda av DaPaTo.

Det är okej att misslyckas – vi är alla ett team. Sån känsla har jag alltid haft här. Jo, jag skyller ju mig själv om jag gör nåt på tok, och alltid händer det misstag, men sånt händer vem som helst och ska inte få ta ner på ledarteams-andan.

Det bara helt enkelt känns tryggt. Man vet vem man frågar om man behöver hjälp, man vet att det är helt okej att inte alltid orka eller lyckas, och man vet att, oavsett vad som egentligen händer, så räcker det att man gjort sitt bästa.

Den fiilisen som DaPaTo byggt upp, som alla vi andra ungdomar är med på och stöttar varandra genom är något speciellt. Det är typ bland dom bästa utrymmen för att lära sig. Inte skulle jag sådär frivilligt t.ex. ha sökt efter en plats som teknikansvarig på ett läger om inte det bara delades ut till mig en gång. Inte skulle jag söka mig till ett ställe där jag, under några av de viktigaste åren i en ungdoms utveckling, skulle leda djupa diskussioner om allt mellan himmel och jord. Alltså skulle jag säkert aldrig ha lärt mig sånt jag nu kan (eller leker att jag kan (eller kanske inte egentligen kan alls)).

Det är jag otroligt tacksam för, och uppskattar massor.

Tack Tonja.

Tack Patricia.

Tack Daniel.

Och tack alla andra ungdomar som möjliggör detta.

-Kim, Vuxenledare

P.s. Hittade inte på någon bra bild, så det blev en random lekis-bild jag hade i telefonminnet.