Publicerad i Matteus Ungdom

Holmboverksamhet

Mina första minnen från Lekholmen är inte från skribaläger utan från att vara holmbo. Jag ställde frågan av en holmungdomsledare att förklara till mej vad holmboverksamheten är förutom det jag själv vet och det här är vad hon svarade:

Lekholmen är en holme som inte endast är för konfirmandläger, här händer en massa på ett så kallat öppet läger för alla frivilliga under hela sommaren.

På holmen jobbar några holmungdomsledare som tillsammans med holmhjälpisar ordnar program dagligen för de som vill komma till lekholmen men inte går i skriban.

Du kan alltså anmäla dej och komma hit och hälsa på under dagen men också bli över natten eller spendera en hel helg här.

Dagarna går uta på att ordna program som holmborna gillar men fritid har man också mycket. På holmen firar man andakt både morgon och kväll, lika som på läger och tid för att fundera över djupa frågor finns. Till lekis är alla välkomna just som man är.

Onsdagar är en specialdag på holmen då de satsas på ungdomsverksamhet. Holmen grillar och man äter tillsammans sen ordnas program riktat till ungdomar i skriftskola ålder, olika bollspel eller lekar är ofta succe!

Poängen med allt detta är att erbjuda ungdomarna en chans att komma tillbaka till holmen och vara med om “lekisgemenskapen” om och om igen efter skriban och att erbjuda ett ställe där man kan vara sig själv där man tillsammans med andra kan fundera på livets stora frågor.

Det här svarade holmungdomsledaren. Jag tycker det bästa med holmboverksamheten är att man kan komma hit för så många olika orsaker. Om du har tråkigt och inte vet vad du ska göra kan du komma hit. Ifall du vill fördjupa dig i din tro eller diskutera om djupa frågor kan du komma hit. Ifall du bara vill vara på Lekis kan du komma hit. 

Det kan finnas så många orsaker att komma till Lekis som holmbo att det inte ens går att förklara. Kanske du kommer ut hit till en dag eller övernattar någon dag. 🙂

  • Alex, vuxenledare 
Publicerad i Matteus Ungdom

”Du får fixa det”

Va? Jag? Men int kan jag ju sånt?

Det är en tanke jag haft flera, flera gånger under mina år på skribaläger och andra ungdomsverksamhetssammanhang. Säkert först i koppling med att hålla andakt som hjälpis eller att leda en liten grupp, och senare saker som att klippa film, leda musiken på ett läger eller till-o-med sådär på halvskämt få titel ”lägrets Daniel” (vilket nog är omöjligt att leva upp till, kan jag säga).

För mig själv några år sedan skulle mina uppgifter låta skrämmande. Jag har ju varken kunskap, erfarenhet eller utbildning i typ något av det jag gör.

I år klipper jag filmer, samma filmer som jag själv minns att jag såg upp till som höjdpunkter under mina år som konfirmand och hjälpis, trots att min filmklippningserfarenhet utanför skribaläger är exakt noll. Jag ansvar för hela lägertekniken på två skribaläger, vilket man väl inte lär sig när man studerar nationalekonomi, och jag har chansen att leda diskussionsgrupper, thinkshower och att handleda yngre ledare trots att jag inte på länge kände mig socialt kunnig nog för sånt.

Egentligen finns det väl bara en orsak till det hela.

Nåt som i något dokument kanske skulle förkortas som DaPaTo.

Ibland tänker jag mig att de är galna när de delar ut uppgifter till oss ungdomar. Vi får ansvarsområden och uppgifter som är kritiska för att ett skribaläger skall fungera, trots att en stor del av oss t.ex. studerar något helt orelaterat. Vi får snabbkurser (typ, ”gör såhär”) på grejer som vi nån tid senare skall kunna utföra ensamma, och som behövs för att helheten ska fungera.

Vi får jättestort ansvar. Vi lär oss genom att göra. De helt enkelt litar på att vi klarar av det.

Man skulle tro att det är skrämmande. Att man lätt tackar nej, eller att man blir nervös för att man är osäker om man kan. Men så är det inte. Inte för min del, och inte för många andra. Och det är just precis på grunda av DaPaTo.

Det är okej att misslyckas – vi är alla ett team. Sån känsla har jag alltid haft här. Jo, jag skyller ju mig själv om jag gör nåt på tok, och alltid händer det misstag, men sånt händer vem som helst och ska inte få ta ner på ledarteams-andan.

Det bara helt enkelt känns tryggt. Man vet vem man frågar om man behöver hjälp, man vet att det är helt okej att inte alltid orka eller lyckas, och man vet att, oavsett vad som egentligen händer, så räcker det att man gjort sitt bästa.

Den fiilisen som DaPaTo byggt upp, som alla vi andra ungdomar är med på och stöttar varandra genom är något speciellt. Det är typ bland dom bästa utrymmen för att lära sig. Inte skulle jag sådär frivilligt t.ex. ha sökt efter en plats som teknikansvarig på ett läger om inte det bara delades ut till mig en gång. Inte skulle jag söka mig till ett ställe där jag, under några av de viktigaste åren i en ungdoms utveckling, skulle leda djupa diskussioner om allt mellan himmel och jord. Alltså skulle jag säkert aldrig ha lärt mig sånt jag nu kan (eller leker att jag kan (eller kanske inte egentligen kan alls)).

Det är jag otroligt tacksam för, och uppskattar massor.

Tack Tonja.

Tack Patricia.

Tack Daniel.

Och tack alla andra ungdomar som möjliggör detta.

-Kim, Vuxenledare

P.s. Hittade inte på någon bra bild, så det blev en random lekis-bild jag hade i telefonminnet.

Publicerad i Matteus Ungdom

Nu är dagen slut…

På läger så är det viktigt med rutiner och att avsluta tillsammans är både fint och värdefullt. Natistunden är därför en av lägrets mest uppskattade programpunkter i all sin enkelhet. Vi sitter i ring och lyssnar på varandra säga nått kort om dagen. Nån av ledarna/hjälpisarna berättar en story ur sitt liv och sen ber vi en bön med hjälp av frälsarkransen.

Dessutom sjunger vi vår Natisång, en sång som så småningom blir en viktig tradition som följer med upp genom hjälpisåren. För många blir kanske natistunden en fin Flashback till barnaårens nattande med sång och bön.

I år har vi kunnat sitta ute vid solnedgången och ha natistund och det har blivit många fina kvällar tillsammans

Publicerad i Matteus Ungdom

Vad är en thinkshow???

När jag för några år sedan började jobba i Matteus stötte jag ganska snart ihop med ordet ”thinkshow” som någon ur ungdomsteamet nämnde. Hemma på kvällen började jag googla, för jag tyckte det lät som en intressant sak. Men – på google hittade jag absolut ingenting. Nada. Nothing. Nåja, förutom en länkt till Matteus församlings hemsida. Nåja, tänkte jag, det här måste jag fara och se på med egna ögon i så fall. Av vilket inte heller blev något.

Nu på skribalägret har jag då äntligen haft möjlighet att delta i hittills två thinkshower, och fler blir det, eftersom de hålls varje eftermiddag på lägret och är en av de huvudsakliga undervisningsmetoderna.

Tonja och Kira öppnar lägrets första thinkshow

Tänk dig en talkshow, vilken som helst, Jimmy Kimmel, Skavlan, Stephen Colbert. Men som inte bara underhåller, utan också utmanar till eftertanke och som handlar om djupa, ibland svåra frågor. Här på lägret har varje thinkshow samma rubrik som dagen i övrigt.

Alex och Tonja presenterar temat för lägrets andra thinkshow

Också en chattvägg finns på den högra skärmen, där kan konfirmanderna diskutera dagens tema under showens gång. På samma vägg kan man även se resultaten från omröstningar om åsikter i olika frågor:

Några andra moment ingår också, prästen mot väggen och en diskussionspanel där hjälpledarna diskuterar sin syn på dagens tema från alla håll och kanter.

-Niels

Publicerad i Matteus Ungdom

Vad gör man på skribagrupperna?

Varje dag på lägret har vi något som kallas för skribagrupp och skribagupp +. Under skribagrupperna gör konfirmanderna olika pyssel och uppgifter som på olikt sätt behandlar dagens tema, det här passet dras av de yngre hjälpledarna. De har t.ex. gjort frälsarkransar och bucket listor.

På skribagrupp + får konfirmanderna varannan gång diskutera ett valfritt tema, som t.ex. psykisk hälsa, identitet, självbild och politik. Varannan gång har de pyssel, film eller musik. Här är det de äldre hjälpledarna som leder diskussionerna.

-Solina