Publicerad i Matteus Ungdom

Holmboverksamhet

Mina första minnen från Lekholmen är inte från skribaläger utan från att vara holmbo. Jag ställde frågan av en holmungdomsledare att förklara till mej vad holmboverksamheten är förutom det jag själv vet och det här är vad hon svarade:

Lekholmen är en holme som inte endast är för konfirmandläger, här händer en massa på ett så kallat öppet läger för alla frivilliga under hela sommaren.

På holmen jobbar några holmungdomsledare som tillsammans med holmhjälpisar ordnar program dagligen för de som vill komma till lekholmen men inte går i skriban.

Du kan alltså anmäla dej och komma hit och hälsa på under dagen men också bli över natten eller spendera en hel helg här.

Dagarna går uta på att ordna program som holmborna gillar men fritid har man också mycket. På holmen firar man andakt både morgon och kväll, lika som på läger och tid för att fundera över djupa frågor finns. Till lekis är alla välkomna just som man är.

Onsdagar är en specialdag på holmen då de satsas på ungdomsverksamhet. Holmen grillar och man äter tillsammans sen ordnas program riktat till ungdomar i skriftskola ålder, olika bollspel eller lekar är ofta succe!

Poängen med allt detta är att erbjuda ungdomarna en chans att komma tillbaka till holmen och vara med om “lekisgemenskapen” om och om igen efter skriban och att erbjuda ett ställe där man kan vara sig själv där man tillsammans med andra kan fundera på livets stora frågor.

Det här svarade holmungdomsledaren. Jag tycker det bästa med holmboverksamheten är att man kan komma hit för så många olika orsaker. Om du har tråkigt och inte vet vad du ska göra kan du komma hit. Ifall du vill fördjupa dig i din tro eller diskutera om djupa frågor kan du komma hit. Ifall du bara vill vara på Lekis kan du komma hit. 

Det kan finnas så många orsaker att komma till Lekis som holmbo att det inte ens går att förklara. Kanske du kommer ut hit till en dag eller övernattar någon dag. 🙂

  • Alex, vuxenledare 
Publicerad i Matteus Ungdom

”Du får fixa det”

Va? Jag? Men int kan jag ju sånt?

Det är en tanke jag haft flera, flera gånger under mina år på skribaläger och andra ungdomsverksamhetssammanhang. Säkert först i koppling med att hålla andakt som hjälpis eller att leda en liten grupp, och senare saker som att klippa film, leda musiken på ett läger eller till-o-med sådär på halvskämt få titel ”lägrets Daniel” (vilket nog är omöjligt att leva upp till, kan jag säga).

För mig själv några år sedan skulle mina uppgifter låta skrämmande. Jag har ju varken kunskap, erfarenhet eller utbildning i typ något av det jag gör.

I år klipper jag filmer, samma filmer som jag själv minns att jag såg upp till som höjdpunkter under mina år som konfirmand och hjälpis, trots att min filmklippningserfarenhet utanför skribaläger är exakt noll. Jag ansvar för hela lägertekniken på två skribaläger, vilket man väl inte lär sig när man studerar nationalekonomi, och jag har chansen att leda diskussionsgrupper, thinkshower och att handleda yngre ledare trots att jag inte på länge kände mig socialt kunnig nog för sånt.

Egentligen finns det väl bara en orsak till det hela.

Nåt som i något dokument kanske skulle förkortas som DaPaTo.

Ibland tänker jag mig att de är galna när de delar ut uppgifter till oss ungdomar. Vi får ansvarsområden och uppgifter som är kritiska för att ett skribaläger skall fungera, trots att en stor del av oss t.ex. studerar något helt orelaterat. Vi får snabbkurser (typ, ”gör såhär”) på grejer som vi nån tid senare skall kunna utföra ensamma, och som behövs för att helheten ska fungera.

Vi får jättestort ansvar. Vi lär oss genom att göra. De helt enkelt litar på att vi klarar av det.

Man skulle tro att det är skrämmande. Att man lätt tackar nej, eller att man blir nervös för att man är osäker om man kan. Men så är det inte. Inte för min del, och inte för många andra. Och det är just precis på grunda av DaPaTo.

Det är okej att misslyckas – vi är alla ett team. Sån känsla har jag alltid haft här. Jo, jag skyller ju mig själv om jag gör nåt på tok, och alltid händer det misstag, men sånt händer vem som helst och ska inte få ta ner på ledarteams-andan.

Det bara helt enkelt känns tryggt. Man vet vem man frågar om man behöver hjälp, man vet att det är helt okej att inte alltid orka eller lyckas, och man vet att, oavsett vad som egentligen händer, så räcker det att man gjort sitt bästa.

Den fiilisen som DaPaTo byggt upp, som alla vi andra ungdomar är med på och stöttar varandra genom är något speciellt. Det är typ bland dom bästa utrymmen för att lära sig. Inte skulle jag sådär frivilligt t.ex. ha sökt efter en plats som teknikansvarig på ett läger om inte det bara delades ut till mig en gång. Inte skulle jag söka mig till ett ställe där jag, under några av de viktigaste åren i en ungdoms utveckling, skulle leda djupa diskussioner om allt mellan himmel och jord. Alltså skulle jag säkert aldrig ha lärt mig sånt jag nu kan (eller leker att jag kan (eller kanske inte egentligen kan alls)).

Det är jag otroligt tacksam för, och uppskattar massor.

Tack Tonja.

Tack Patricia.

Tack Daniel.

Och tack alla andra ungdomar som möjliggör detta.

-Kim, Vuxenledare

P.s. Hittade inte på någon bra bild, så det blev en random lekis-bild jag hade i telefonminnet.

Publicerad i Matteus Ungdom

Vad är en thinkshow???

När jag för några år sedan började jobba i Matteus stötte jag ganska snart ihop med ordet ”thinkshow” som någon ur ungdomsteamet nämnde. Hemma på kvällen började jag googla, för jag tyckte det lät som en intressant sak. Men – på google hittade jag absolut ingenting. Nada. Nothing. Nåja, förutom en länkt till Matteus församlings hemsida. Nåja, tänkte jag, det här måste jag fara och se på med egna ögon i så fall. Av vilket inte heller blev något.

Nu på skribalägret har jag då äntligen haft möjlighet att delta i hittills två thinkshower, och fler blir det, eftersom de hålls varje eftermiddag på lägret och är en av de huvudsakliga undervisningsmetoderna.

Tonja och Kira öppnar lägrets första thinkshow

Tänk dig en talkshow, vilken som helst, Jimmy Kimmel, Skavlan, Stephen Colbert. Men som inte bara underhåller, utan också utmanar till eftertanke och som handlar om djupa, ibland svåra frågor. Här på lägret har varje thinkshow samma rubrik som dagen i övrigt.

Alex och Tonja presenterar temat för lägrets andra thinkshow

Också en chattvägg finns på den högra skärmen, där kan konfirmanderna diskutera dagens tema under showens gång. På samma vägg kan man även se resultaten från omröstningar om åsikter i olika frågor:

Några andra moment ingår också, prästen mot väggen och en diskussionspanel där hjälpledarna diskuterar sin syn på dagens tema från alla håll och kanter.

-Niels

Publicerad i Matteus Ungdom

Vad gör man på skribagrupperna?

Varje dag på lägret har vi något som kallas för skribagrupp och skribagupp +. Under skribagrupperna gör konfirmanderna olika pyssel och uppgifter som på olikt sätt behandlar dagens tema, det här passet dras av de yngre hjälpledarna. De har t.ex. gjort frälsarkransar och bucket listor.

På skribagrupp + får konfirmanderna varannan gång diskutera ett valfritt tema, som t.ex. psykisk hälsa, identitet, självbild och politik. Varannan gång har de pyssel, film eller musik. Här är det de äldre hjälpledarna som leder diskussionerna.

-Solina

Publicerad i Matteus Ungdom

Hur tänker man på svåra frågor egentligen?

Vi på Matteus skribaläger använder något vi kallar för dagböcker som en sorts undervisning. Både konfirmander och hjälpisar får brevväxla med en ledare dagligen, vilket möjliggör en chans för alla att tänka själv och låter alla formulera sina ord i textform.

Dagböckerna ger också en chans för både konfirmander och hjälpisar att ställa frågor rakt till ledarna, frågor som de kanske inte kommit på i andra sammanhang eller inte har välat fråga högt.

Ibland är det till och med en uppgift: Ställ en fråga till ledaren!

Jag minns när jag var hjälpis då länge sedan. Då skrev jag med vår kyrkoherde Steffe som visste typ allt (eller det kändes så i alla fall).

Däremot hade jag ibland lite svårigheter med detdär att kunna tänka vidare, med att utmana mig själv och fundera på saker som kanske känns jobbiga eller kräver mycket hjärnarbete. Däremot ville jag nog ta vara på chansen och tänka vidare, så jag fick en brilliant ide – Jag frågar Steffe i min dagbok!

”Hur tänker man på såndäna stora/svåra livsfrågor?” skrev jag.

En enkel mening. Lätt att förstå. Inte lika lätt att besvara

Som svar fick jag något som definivt var längre än en mening. Det var längre än en sida.

Nu råkar jag inte minnas vad jag fick som svar, men det fins en möjlighet att jag inte läste det då direkt. För som hjälpis hade jag nog ett annat mål också: att ha det riktigt roligt och få hänga med kompisar.

Denhär dagboken hittade jag lite före jag åkte ut på läger i sommar. Då läste jag svaret jag fick – och det passade ganska bra ihop med vad jag själv har upplevt under de åren jag hängt med i församlingens ungdomsarbete.

Så, här är mina egna top tre tips på hur man kan fundera på svårare livsfrågor (eller annat klurigt). Allt dethär funkar kanske inte för alla, men i allmänhet tror jag att de är nyttiga när man vill bearbeta något.

  1. Tala med andra människor

Jo, det är alltid trevligt att lista ut grejer på egen hand. Samma gäller eget tänkande, men jag tycker det finns ett problem med att begränsa sina tankar till sin egen hjärna: min egen hjärna tänker väldigt likt mig själv. Genom att diskutera med andra har man en chans o lyssna till olika perspektiv och tankar från personer med olika bakgrunder och upplevelser samtidigt som man själv kan dela med sig sina egna åsikter. Det är väldigt värdefullt. Det leder även in till tips nummer 2:

2. Våga utmana dig själv

Hjärnan älskar att ha rätt (vi har en video om det på en av våra Thinkshower!). Att ha fel är inte lika kul, och det är naturligt att försöka undvika det. Men helt som man lär sig av alla misstag man gör under sitt liv, tycker juag man inte skall vara rädd att bli utmanad våde av andra och sig själv. Varför är en ganska bra fråga för det – Varför tänker/gör jag såhär? Förstås skall man tänka på sin egna mentala hälsa också, om man ifrågasätter varför man dricker ett glas vatten vid lunch eller varför man valde en vit skjorta istället för en blå så kan det snabbt bli tungt. Man behöver (o ska) inte tänka om exakt varje grej man gör – det är bara jobbigt. Däremot kan det vara väldigt värdefullt att inte låsa sig in i vanor och bara tänka på ett sätt bara för man alltid har gjort det – speciellt när det gäller sånt som kanske inte är självklart. Väldigt få har genomtänkta, slutförda tankar och åsikter om vad meningen med livet är eller vad som händer efter döden.

3. Ge dig själv tid

Stora livsfrågor kallas stora eller svåra för en orsak. Det är inte riktigt likt att lära sig vilken färg en apelsin är eller vad som händer om man rör en het spis. Ibland (eller, ofta) kräver det en längre tid att processera tankar, kommentarer och annan input man fått från sin omgivning när det kommer till knepiga grejer. Man ska inte förvänta sig att vara expert direkt, och inte heller bli missnöjd om man inte är det.

Inga tips gör livsfrågor lätta, men jag tycker det är viktigt att ha rätt mindset om man påriktigt vill jobba med att fundera på och utveckla sina egna åsikter gällande dem. Dessutom tycker jag dehär tipsen funkar allmänt bra som en checklist när det finns något man är fundersam över.

-Kim