Man ska sluta då det är som roligast, brukar jag säga. Motiveringen är att då slutar man i god ton och får mersmak för en nästa gång. Frågar du konfirmander så är lägren för det mesta allt för korta och slutar just då man har det som roligast. Jag kan dock inte köra med samma motivering eftersom det inte kan bli en “nästa gång”. Skribalägret är en “once-in-a-lifetime” grej. Då det är slut så är det. Trots att lägret ofta slutar på topp dalar jag snabbt ner och känner lätt ett tomrum då jag kommer hem. Jag känner mej lite vilsen. Var är alla? Var ska jag vara? När är det mat? Schemat och rutinerna är borta och det gäller att skapa nya men framför allt saknar jag gemenskapen. Det är helt otroligt hur vi på så kort tid lyckas växa in i en gemenskap där vi kan diskutera djupa och stora frågor, leka, skämta och be tillsammans. I dessa stunder tröstar jag mej med att det inte är slut. Visst, en period är slut, likaså just den gemenskapen med just de personerna. Men det är inte slutslut som aldrig mer fin gemenskap.
Jag är övertygad om att Gud har sitt finger med i spelet i gemenskaper som funkar bra. Jag är övertygad om att Gud finns med oss även i fortsättningen där vi finns och där vi växer in i nya gemenskaper, både i Matteus ungdomsarbete men också på andra ställen. Gemenskap handlar ju om att dela liv. Det kan vi göra även utanför Lekis.
PS. Dessutom är det när som helst möjligt att komma tillbaka till Lekis ifall tomrummet blir alltför stort 🙂
/Tonja
Matteus Ungdom 