Publicerad i Matteus Ungdom

Från konfirmand till vuxenledare

För ungefär fem år sen åkte 15-åriga jag ut på Lekholmen för första gången. Det var dags för skribaläger.

Jag funderade länge på om jag ens ville åka ut på läger, och skulle man ha frågat 13-åriga jag skulle jag antagligen svarat något likt ”inte en chans”. Men där satt jag på båten tillsammans med ett gäng vänner, påväg ut mot något vi inte visste mycket om.

Innehållsmässigt minns jag inte så mycket från min egen skriba. Jag minns att vi satt i kapellet och såg på storsamlingar (som vi nuförtiden kallar Thinkshow). Jag minns att jag har målat en gubbe på morgonpass (nuförtiden heter det eftermiddagspass). Jag minns att vi i vår hjälpisgrupp (som nuförtiden heter skribagrupp, verkar som allt har bytt namn) hittade på tio regler om hur vi skulle leva på en öde ö, och jag minns vattenkriget som bilden jag valt är tagen från. (Jag grävde i arkivet efter bilder från mitt läger :D)

O så minns jag att på sista kvällen fick jag ett kort med en bibeltext på av mina hjälpisar, Laura och Martin. Dessutom fick man vaka hela natten – vilket man så klart måste göra när man fick chansen. Detdär kortet glömde jag ganska snabbt bort efter lägret.

Efter mitt skribaläger var jag nog mest förvirrad. Jag minns att jag i min skribadagbok/brevväxling skrev till en vuxenledare att jag inte riktigt visste vad jag tänkte om allt som behandlats under lägret. Det kändes som om jag visste mindre än vad jag gjorde innan jag åkte ut till Lekholmen. Som svar på det fick jag en uppmaning – kanske du borde bli en hjälpis.

Jag? En hjälpis? Nej, det är väl inte min grej. Det var ju inte länge sen jag tvekade ifall jag borde åka ut som konfirmand över huvudtaget.

Men en del vänner hade bestämt sig att bli hjälpisar – jag tror det var främst bara för att de antog att de fick busa på holmen lika som de kunde göra på skribaläger. Jag körde till en början med samma inställning. Lägervimlet, och att få hänga med en massa bra vänner på en holme på sommaren, och inte behöva bry sig om mat o annat lät lockande. Jag satt hela tanken om hjälpledaruppgiften åt sidan, men trots det gick jag med i hjälpledarutbildningen. För jag ville vara med mina vänner.

Men det tog inte många träffar med de nya kommande hjälpisarna att fatta att det kanske inte handlar så mycket om att åka ut på en holme och ha fritid hela tiden. Det fanns en massa man skulle göra, och en massa att lära sig.

En del av mina vänner hoppade av ganska snabbt. Men jag är inte sån. När jag börjar något så vill jag också slutföra det.

Så märkte jag att följande sommar närmade sig. Det var dags att åka ut som hjälpis för första gången, och i det skedet hade min inställning till det hela gjort en total 180.

Jag var inte längre där för att hänga med vänner. Jag var inte längre där för att busa. Jag var inte längre där för att få njuta av sommaren och inte behöva fundera på att hitta på något att göra, eller fundera på vad man vill äta.

Jag var på båten, på väg mot Lekholmen, för att samma jag som tidigare tvekat om jag ville bli konfirmerad, samma jag som bara var förvirrad som konfirmand, ja den samma jag ville utveckla min egen tro och verkligen vara en hjälpledare

Nu måste jag nog fast-forwarda lite, annars blir dethär mer som en marathon i textform. Jag skall försöka hålla det som en halvmaraton istället.

Två somrar som hjälpis hade gått. Jag var minst lika förvirrad som jag var på mitt egna skribaläger. Men det kändes som jag småningom började förstå saker efter att ha varit med om samma diskussioner tre gånger. Man lär sig ju med att repetera, så är det väl.

Tredje årets hjälpisutbildning öppnade dörrarna till en ny uppgift – att bli något som kallas ung ledare. Då är man något emellan en hjälpis och en lägerledare, man får en större ställning i undervisningen i form av ett eget pass, och man fungerar lite som handledare för hjälpisar. Dessutom får man sitta i ledarbordet i matsalen – det är ju det coolaste med det hela.

Två år var jag ung ledare på skribaläger. De två åren var de mest givande för mig för att utveckla min tro. Det betyder inte att jag nu efter dem hade full koll på allt, eller kunde definitivt säga om Gud finns eller inte – men jag fick så mycket mer ut ur skribaläger i den rollen. Det kändes som att varje gång jag var på läger, nej, varje gång jag var ute på Lekholmen, lärde jag mig något nytt om mig själv och min tro. Och eftersom helheten började klarna efter flera års repetition kunde jag börja fokusera på de detaljer som formar mig och mina tankar.

Jag och mina vänner var så ivriga med dethär att utvecklas att Matteus för första gången ordnade en fjärde hjälpisutbildning – eller kanske det borde kallas för vuxenledarutbildning. För det är just det det är. Man får bli vuxenledare. Och det ville jag bli utan tvivlan. Och det blev jag.

Jag sitter nu här på Lekholmen i ett hus som heter Herrgården, ledarstugan man skulle knacka på hos och skrika ”huhuu” om man hade ärende till en ledare, och skriver i bloggen. Klockan är 23.50, holmen tystnade för nästan en timme sedan. Jag skall ännu klippa lite filmer för imorgon så att allt fungerar smidigt. Lekis 3 är igång, och med mig här på holmen har jag en massa konfirmander, flera av dem säkert i liknande situation som jag var för fem år sedan. Vem vet, kanske någon av dem sitter o skriver blogg om fem år.

Förutom det har jag med mig några av de vänner jag först började hjälpisutbildningen med. Men märkligast av allt är det att den person som först föreslog i min skribadagbok att jag borde bli hjälpis, ja, hen är också här som ledare i samma position som jag. Eller, det är väl åt andra hållet egentligen. Jag vet inte, kanske hen visste att det skulle hända i framtiden. Men för mig var det verkligen ingen självklarhet.

Såhär i efterhand har jag även märkt att visst, man kan ju busa o leva livet på lekis under ett läger. Inte en dag går utan en massa dåliga skämt och en hel del skratt. Int skulle det annars vara skoj att komma hit om och om igen. Men det kräver också att man tar ansvar för det man skall få gjort. Under årens lopp har det ansvaret för min del vuxit från att vara och hjälpa till och leda en skribagrupp, till att vara mediahjälpis, till att få leda egna grupper och hjälpa med små saker gällande musik och teknik, till att nu bl.a ha ansvar för tekniken på ett läger och handleda hjälpisar och unga ledare.

Detdär kortet jag fick i slutet av mitt eget skribaläger. Jag hittade det ett par år sedan. Det har en bibeltext på sig, 5 Mos 31:8. Jag läste den texten för ledarteamet för Lekis 3 tidigare under lägret. Jag tror att Laura och Martin på nåt sätt visste hur jag kommer att känna mig fem år senare, för den texten känns på något sätt rätt.

Betyder allt detta att jag vet vad jag tror på? Absolut inte. Funderar jag på det? Hela tiden, varje gång jag är på Lekis. Och det är det som driver mig framåt i dethär. Jag tror det har varit det som fick mig att välja att fortsätta hjälpledarutbildningen efter första året. Jag ville helt enkelt ha svar på frågor jag hade. Och det vill jag ännu också. Men samtidigt vill jag ge vidare det jag fått genom åren. Kanske jag kan ge svar på några svåra frågor som någon ställer.

Kanske någon annan kan få nytta ur det att jag själv vill veta mer.

Kanske det finns en större orsak till det hela.

Kanske det finns något större.

-Kim

Författare:

Matteus Ungdom är namnet för den samlade ungdomsverksamheten i Matteus församling i Helsingfors. Vill du komma i kontakt med oss så kan du skicka ett mail till matteus.ungdom@gmail.com.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s