Lekiskrapula

En del av er vet känslan av att inte må bra dagen efter att ha njutit av föregående kväll. Det känns kanske tomt, illa eller allmänt som en känsla som är både svår att undvika och att få bort.

Lekis har en egen variant av det.

Nej, vi ledare sitter inte uppe i sakristian och dricker nattvardsvin – jag talar om ett koncept jag först hörde namnet till när jag var andra-års hjälpis. Ett koncept som kallas Lekiskrapula.

Varje år, efter att man sagt farväl åt ett läger och tagit sig hem så lider många ungdomar av en tom känsla. En social bakfylla kan man väl kalla det. Man har just spenderat många dagar tillsammans med tiotals trevliga människor, delat nästan varje stund under dessa dagar med varandra i både skratt och gråt, och haft massor att göra varendaste en timme.

Och ett-tu-tre tar det slut. Man behöver inte längre vakna 9.00 för att hinna på morgonandakt, man behöver inte längre rusa från ett diskussionspass till sportplanen för att leka, och man behöver inte längre sitta och skratta under möten flera gånger under dagen.

Inte bara ”behöver inte”, man helt enkelt kan inte.

Vardagen, speciellt under korona, ser ganska annorlunda ut än livet på ett skribaläger. Övergången är väldigt snabb och det blir en sorts chock för hjärnan och kroppen. Man kanske inser hur trött man är, hur lite man har att göra eller kanske man inser hur mycket man har väntat på att få en längre stund ensam.

Det är det som kallas Lekiskrapula. Och jag har inte varit med om en ända gång då jag inte haft en sån känsla när jag tagit mig hem.

Jag frågade också Tonje om hon någonsin haft Lekiskrapula. Hon behövde inte tänka en sekund, som om det var en självklarhet att alla har det.

Imorgon är det dags att åka hem för mig och resten av Lekis 4. Jag har varit på Lekis nu i 27 dagar utan att lämna holmen. Jag har inte behövt laga mat, jag har haft orsak för stadig dagsrutin och jag har varit omringad av människor. Imorgon ändrar allt detta – det återstår att se hur det blir för min del.

Trots att människorna och upplevelserna omkring en försvinner, så försvinner inte minnen, bilder, vänner o annat sånt som känns viktigt. Skillnaden till den vanliga varianten av bakfylla är att, trots att man har Lekiskrapula ångrar man inte en sekund av det som hänt.

Något speciellt är det ju helt tydligt med Lekholmen.

-Kim