Publicerad i Matteus Ungdom

”Du får fixa det”

Va? Jag? Men int kan jag ju sånt?

Det är en tanke jag haft flera, flera gånger under mina år på skribaläger och andra ungdomsverksamhetssammanhang. Säkert först i koppling med att hålla andakt som hjälpis eller att leda en liten grupp, och senare saker som att klippa film, leda musiken på ett läger eller till-o-med sådär på halvskämt få titel ”lägrets Daniel” (vilket nog är omöjligt att leva upp till, kan jag säga).

För mig själv några år sedan skulle mina uppgifter låta skrämmande. Jag har ju varken kunskap, erfarenhet eller utbildning i typ något av det jag gör.

I år klipper jag filmer, samma filmer som jag själv minns att jag såg upp till som höjdpunkter under mina år som konfirmand och hjälpis, trots att min filmklippningserfarenhet utanför skribaläger är exakt noll. Jag ansvar för hela lägertekniken på två skribaläger, vilket man väl inte lär sig när man studerar nationalekonomi, och jag har chansen att leda diskussionsgrupper, thinkshower och att handleda yngre ledare trots att jag inte på länge kände mig socialt kunnig nog för sånt.

Egentligen finns det väl bara en orsak till det hela.

Nåt som i något dokument kanske skulle förkortas som DaPaTo.

Ibland tänker jag mig att de är galna när de delar ut uppgifter till oss ungdomar. Vi får ansvarsområden och uppgifter som är kritiska för att ett skribaläger skall fungera, trots att en stor del av oss t.ex. studerar något helt orelaterat. Vi får snabbkurser (typ, ”gör såhär”) på grejer som vi nån tid senare skall kunna utföra ensamma, och som behövs för att helheten ska fungera.

Vi får jättestort ansvar. Vi lär oss genom att göra. De helt enkelt litar på att vi klarar av det.

Man skulle tro att det är skrämmande. Att man lätt tackar nej, eller att man blir nervös för att man är osäker om man kan. Men så är det inte. Inte för min del, och inte för många andra. Och det är just precis på grunda av DaPaTo.

Det är okej att misslyckas – vi är alla ett team. Sån känsla har jag alltid haft här. Jo, jag skyller ju mig själv om jag gör nåt på tok, och alltid händer det misstag, men sånt händer vem som helst och ska inte få ta ner på ledarteams-andan.

Det bara helt enkelt känns tryggt. Man vet vem man frågar om man behöver hjälp, man vet att det är helt okej att inte alltid orka eller lyckas, och man vet att, oavsett vad som egentligen händer, så räcker det att man gjort sitt bästa.

Den fiilisen som DaPaTo byggt upp, som alla vi andra ungdomar är med på och stöttar varandra genom är något speciellt. Det är typ bland dom bästa utrymmen för att lära sig. Inte skulle jag sådär frivilligt t.ex. ha sökt efter en plats som teknikansvarig på ett läger om inte det bara delades ut till mig en gång. Inte skulle jag söka mig till ett ställe där jag, under några av de viktigaste åren i en ungdoms utveckling, skulle leda djupa diskussioner om allt mellan himmel och jord. Alltså skulle jag säkert aldrig ha lärt mig sånt jag nu kan (eller leker att jag kan (eller kanske inte egentligen kan alls)).

Det är jag otroligt tacksam för, och uppskattar massor.

Tack Tonja.

Tack Patricia.

Tack Daniel.

Och tack alla andra ungdomar som möjliggör detta.

-Kim, Vuxenledare

P.s. Hittade inte på någon bra bild, så det blev en random lekis-bild jag hade i telefonminnet.

Författare:

Matteus Ungdom är namnet för den samlade ungdomsverksamheten i Matteus församling i Helsingfors. Vill du komma i kontakt med oss så kan du skicka ett mail till matteus.ungdom@gmail.com.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s