Att bli vuxenledare var något jag aldrig föreställt mig att jag skulle bli.
Under hela lågstadiet och högstadiet var jag otroligt blyg. Jag avskydde att tala framför andra människor och speciellt att tala om mig själv. På grund av min blyghet var jag också väldigt ensam under hela lågstadietiden.
Sen kom högstadiet och jag hittade ett litet gäng som också hade känt sig ensamma under lågstadiet, så vi alla hittade något gemensamt i det.
Skribaanmälningarna kom, något som jag varit ganska nervös över, för jag trodde att jag skulle vara helt ensam, men nu hade jag det lilla gänget jag kunde åka med.
Under skriban talade jag så lite som möjligt under passen och försökte bara att ta mig igenom veckan.
Så jag klarade mig igenom skribalägret och sen kom anmälningarna till hjälpisutbildningen. Jag funderade länge på om jag skulle anmäla mig, men jag gjorde det till sist för att sätta ett litet mål för mig själv, för att utmana mig själv till att bli mera självsäker och gå utanför min trygghetsbubbla.
Under hjälpisutbildningen lärde jag mig mycket om hur man leder en grupp, hur man talar framför andra och hur man planerar och håller aktiviteter.
Under varje år blev jag mer och mer självsäker och blev inspirerad att våga tala mera om mig själv när jag såg hur andra vågade dela med sig under deras predikan på andakten.
Nu är jag mitt femte år som på skribaläger som vuxenledare. Jag har lärt mig väldigt mycket under åren. Jag är fortfarande blyg, men när jag ser tillbaka på min tid i lågstadiet och högstadiet, så ser jag hur långt jag kommit. Så det visade sig att skribalägret som jag hade varit så rädd för ledde mig till hjälpisutbildningen, och att jag anmälde mig till hjälpisutbildningen var ett utav de bästa valen jag gjort och jag skulle inte vara den jag är idag utan att ha pushat mig själv till att våga mera.
Matteus Ungdom 