Författare: Matteus Ungdom

Hur ser min tro ut? Vad har jag för gudsbild? Vem är Gud egentligen? Vad säger Bibeln om skapelsen? Går det att tro på både skapelseberättelsen och Big bang? Det här är frågor som konfirmanderna fått fundera på under de första dagarna på Lekis 1.

Undervisningen på  lägret sker i många olika former. Vi får ta del av hjälpisarnas tankar då de presenterar dagens tema i morgonandakterna. Vi dyker in i de stora frågorna under Thinkshowen, som är som en talkshow med syftet att få konfirmanderna att börja tänka. Under showen ser vi på olika filmklipp och musikvideor, de unga ledarna ställer prästen mot väggen i de allra knepigaste frågorna och konfirmanderna får delta genom att rösta i olika frågor och kommentera på chatväggen. Dagens tema fortsätter att behandlas djupare i diskussionsgrupper där personliga åsikter får mer utrymme, och i mindre grupper tillsammans med hjälpisarna. I slutet av dagen firar vi aftonandakt eller mässa tillsammans där vi sjunger, tänder ljus, knyter böneband och tar del av ledarnas tankar kring dagens ämne. Under lägret skriver konfirmanderna också dagbok tillsammans med en ledare och får där ytterligare fundera på det vi gått igenom under dagen och utmanas i sin tro. Allra sist har vi natistund ute på sandstranden eller klipporna. Det är mysigt att få avsluta dagen tillsammans på det sättet och höra en personlig story av en hjälpis eller ung ledare. 

När jag frågade några konfirmander vad de tycker om undervisningen på lägret fick jag svaret att ”den är rolig och chill på samma gång som man lär sig jättemycket”. Bland favoriterna på dagsschemat var thinkshowen, “för att den är intressant” och natistunden “när man får höra om andras erfarenheter”. 

Det blir rätt intensivt när man är många tillsammans på en ö och funderar på livets stora frågor, umgås med nya mänskor och gör allt tillsammans; äter, sover, leker, badar bastu, simmar, spelar volleyboll, skrattar, sjunger och spelar. När natten kommer och hjälpisarna sjungit och kramat konfirmanderna god natt tystnar småningom också det sista rummet. Vad fort dagen gick, fast det känns som en evighet sedan morgonen. Jag tänker på det sista en konfirmanden sa till mig innan vi sa god natt: “Jag känner mig trygg här”.

I mitt huvud ekar natisången som vi nyss sjöng tillsammans ute på klipporna:

Nu är dagen slut, 

den dag du gett åt mig, 

nu är jag trött, o Gud, snart sover jag.

Du blir ej trött som jag, när jag vilar vakar du

och skyddar mig båd’ natt och dag.

Tack för denna dag, 

för vänner som jag har,

för mat och kläder och nånstans att bo.

Och gode Gud, förlåt allt det stygga jag har gjort

mot både dig och människor.

Amen. 

Daniela, vuxenledare

En del av er vet känslan av att inte må bra dagen efter att ha njutit av föregående kväll. Det känns kanske tomt, illa eller allmänt som en känsla som är både svår att undvika och att få bort.

Lekis har en egen variant av det.

Nej, vi ledare sitter inte uppe i sakristian och dricker nattvardsvin – jag talar om ett koncept jag först hörde namnet till när jag var andra-års hjälpis. Ett koncept som kallas Lekiskrapula.

Varje år, efter att man sagt farväl åt ett läger och tagit sig hem så lider många ungdomar av en tom känsla. En social bakfylla kan man väl kalla det. Man har just spenderat många dagar tillsammans med tiotals trevliga människor, delat nästan varje stund under dessa dagar med varandra i både skratt och gråt, och haft massor att göra varendaste en timme.

Och ett-tu-tre tar det slut. Man behöver inte längre vakna 9.00 för att hinna på morgonandakt, man behöver inte längre rusa från ett diskussionspass till sportplanen för att leka, och man behöver inte längre sitta och skratta under möten flera gånger under dagen.

Inte bara ”behöver inte”, man helt enkelt kan inte.

Vardagen, speciellt under korona, ser ganska annorlunda ut än livet på ett skribaläger. Övergången är väldigt snabb och det blir en sorts chock för hjärnan och kroppen. Man kanske inser hur trött man är, hur lite man har att göra eller kanske man inser hur mycket man har väntat på att få en längre stund ensam.

Det är det som kallas Lekiskrapula. Och jag har inte varit med om en ända gång då jag inte haft en sån känsla när jag tagit mig hem.

Jag frågade också Tonje om hon någonsin haft Lekiskrapula. Hon behövde inte tänka en sekund, som om det var en självklarhet att alla har det.

Imorgon är det dags att åka hem för mig och resten av Lekis 4. Jag har varit på Lekis nu i 27 dagar utan att lämna holmen. Jag har inte behövt laga mat, jag har haft orsak för stadig dagsrutin och jag har varit omringad av människor. Imorgon ändrar allt detta – det återstår att se hur det blir för min del.

Trots att människorna och upplevelserna omkring en försvinner, så försvinner inte minnen, bilder, vänner o annat sånt som känns viktigt. Skillnaden till den vanliga varianten av bakfylla är att, trots att man har Lekiskrapula ångrar man inte en sekund av det som hänt.

Något speciellt är det ju helt tydligt med Lekholmen.

-Kim