Matteus Ungdom

Vi firar kvällsmässa varje söndag och onsdag på Lekholmen under Matteus församlings period. På onsdagarna är kyrkan ofta full, eftersom Lekisonsdagens gäster också deltar i mässan. Mässan är kort (ca 30 min) och ungdomarna medverkar med musik, predikan, böner, textläsningar och som nattvardsassistenter. Frågar man ungdomarna vad som är bäst i mässan blir svaret bönevandringen eller skribasångerna. Såhär skrev en konfirmand om nattvarden; “…jag får en lugn och fin känsla av det. Det känns på något sätt heligt och som att något är närvarande”.

Patricia Högnabba

 

Idag skall vi snacka thinkshow. En thinkshow är, precis som namnet säger, en show där man får tänka till lite. Under thinkshowen går vi lite djupare in på dagens tema, intervjuar hjälpisar, sätter prästen mot väggen, ser på olika videoklipp och röstar. Dessutom har alla möjlighet att aktivt delta i diskussionen under hela showen genom en chattvägg som är öppen för alla.
Dagens tema för Lekis 3 har varit; Vem är Gud. Så på dagens chattvägg debatterades hett ifall Gud är en gubbe på ett moln, en tortilla (?) eller en kraft vi inte kan se.

Thinkshowen avslutas alltid med en musikvideo. Dagens låt heter God is not a white man av Gungor. Är du nyfiken på vad det kan vara för låt är det bara att trycka på länken nedan.

God is not a white man – Gungor

//emma

Det är fascinerande hur ett ställe, i detta fall en holme, vaknar till liv då ett läger anländer. Många som varit på Lekis säger att det är nåt speciellt med den här holmen. En grupp konfirmander väcker definitivt holmen till liv. De utforskar ön, lär sig rutinerna och lär känna varann, hjälpisarna och ledarna. De sätter liv i husen som stått tomma efter det förra lägret och skratten från volleybollplanen och båtbryggan vittnar om att gruppen snabbt gjort sig hemmastadd på ön. Senast då vi alla samlas till gemensam kvällsandakt i kapellet märker jag hur det speciella blir påtagligt. Det är nyfikenheten, öppenheten, viljan och längtan efter att söka efter svaren på livets stora frågor. Att stanna upp och tänka efter vad Gud har med allt det här att göra.

/Tonja

 

Man ska sluta då det är som roligast, brukar jag säga. Motiveringen är att då slutar man i god ton och får mersmak för en nästa gång. Frågar du konfirmander så är lägren för det mesta allt för korta och slutar just då man har det som roligast. Jag kan dock inte köra med samma motivering eftersom det inte kan bli en “nästa gång”. Skribalägret är en “once-in-a-lifetime” grej. Då det är slut så är det. Trots att lägret ofta slutar på topp dalar jag snabbt ner och känner lätt ett tomrum då jag kommer hem. Jag känner mej lite vilsen. Var är alla? Var ska jag vara? När är det mat? Schemat och rutinerna är borta och det gäller att skapa nya men framför allt saknar jag gemenskapen. Det är helt otroligt hur vi på så kort tid lyckas växa in i en gemenskap där vi kan diskutera djupa och stora frågor, leka, skämta och be tillsammans. I dessa stunder tröstar jag mej med att det inte är slut. Visst, en period är slut, likaså just den gemenskapen med just de personerna. Men det är inte slutslut som aldrig mer fin gemenskap.

Jag är övertygad om att Gud har sitt finger med i spelet i gemenskaper som funkar bra. Jag är övertygad om att Gud finns med oss även i fortsättningen där vi finns och där vi växer in i nya gemenskaper, både i Matteus ungdomsarbete men också på andra ställen. Gemenskap handlar ju om att dela liv. Det kan vi göra även utanför Lekis.

PS. Dessutom är det när som helst möjligt att komma tillbaka till Lekis ifall tomrummet blir alltför stort 🙂

/Tonja