Matteus Ungdom

Nu har vi åtta lägerdagar bakom oss och dagen har grytt för sista gången på det här lägret. Nu gäller det bara att få sitt pick och pack ner i väskan före lekisbåten för oss bort från vår paradis ö.

Under åtta långa och intensiva dagar har konfirmanderna fått fundera och diskutera om allt mellan himmel och jord. Efter ett intensivt läger där konfirmanderna fått fundera på en massa olika teman är det bra att lite fundera tillbaka på vad man har lärt sig. Men vad tar de egentligen med sig från sin skriba? Flera av konfirmanderna berättade att de tar med sig goda minnen från lägret. Volleybollsplanen har varit i användning nästan varje fritid. Lekis solnedgångar är alldeles unika och supervackra! Vi ledare hoppas alla innerligt att konfirmanderna har fått känna och ta del av den ljuvliga lekis-gemenskapen. Många har under det gångna lägret lärt sig att människor tänker mycket olika om tro.

Det är ett melankoliskt Lekis 2 som stiger på Lekisbåten och vinkar åt de ledarna som blir kvar på holmen. Vi får höra sången “Du vet väl om att du är värdefull” som alltid sjungs till de som lämnar ön. Det är lättare att komma ihåg det på Lekis än i stan. Hoppas att vi ses snart igen.

Melanie/Vuxenledare

Att bli vuxenledare var något jag aldrig föreställt mig att jag skulle bli. 

Under hela lågstadiet och högstadiet var jag otroligt blyg. Jag avskydde att tala framför andra människor och speciellt att tala om mig själv. På grund av min blyghet var jag också väldigt ensam under hela lågstadietiden. 

Sen kom högstadiet och jag hittade ett litet gäng som också hade känt sig ensamma under lågstadiet, så vi alla hittade något gemensamt i det. 

Skribaanmälningarna kom, något som jag varit ganska nervös över, för jag trodde att jag skulle vara helt ensam, men nu hade jag det lilla gänget jag kunde åka med.

Under skriban talade jag så lite som möjligt under passen och försökte bara att ta mig igenom veckan.

Så jag klarade mig igenom skribalägret och sen kom anmälningarna till hjälpisutbildningen. Jag funderade länge på om jag skulle anmäla mig, men jag gjorde det till sist för att sätta ett litet mål för mig själv, för att utmana mig själv till att bli mera självsäker och gå utanför min trygghetsbubbla. 

Under hjälpisutbildningen lärde jag mig mycket om hur man leder en grupp, hur man talar framför andra och hur man planerar och håller aktiviteter. 

Under varje år blev jag mer och mer självsäker och blev inspirerad att våga tala mera om mig själv när jag såg hur andra vågade dela med sig under deras predikan på andakten.

Nu är jag mitt femte år som på skribaläger som vuxenledare. Jag har lärt mig väldigt mycket under åren. Jag är fortfarande blyg, men när jag ser tillbaka på min tid i lågstadiet och högstadiet, så ser jag hur långt jag kommit. Så det visade sig att skribalägret som jag hade varit så rädd för ledde mig till hjälpisutbildningen, och att jag anmälde mig till hjälpisutbildningen var ett utav de bästa valen jag gjort och jag skulle inte vara den jag är idag utan att ha pushat mig själv till att våga mera.

Nytt läger med nya upplevelser, insikter och rosa moln i horisonten. Det är vad som väntar mig, när jag packar för Lekis 3, Matteus tredje skribaläger på Lekholmen i år. Jag har varit på läger i ganska många somrar nu, och skulle våga påstå att jag i mina vuxenledarskor börjar känna att jag har helt okej koll på vad som ska hända och på vilket sätt det ska ske på ett skribaläger. Ofta är lägren ganska lika i grund och botten. Det finns ett noggrannt schema varje gång, programpunkterna kan ändra en del, men i stort sett är innehållet samma. Kristendomens poäng har ju ändå hållits tämligen oförändrad i give or take 2000 år, så budskapet är ju samma, läger ut och läger in. Men det finns en variabel som är unik varje läger.

Varje läger skapas egentligen av dom som deltar. Konfirmanderna, hjälpisarna och alla andra ledare, som navigerar holmen, kristendomen och lägerschemat bäst dom kan, tillsammans. Jag tror att man oberoende läger- eller ledarerfarenhet alltid får bli överraskad av det som kan hända på holmen i en vecka, för inget läger hittills har varit det andra likt. Det är inte så noga, vad man kommer ihåg att packa. Det är inte så noga, hur bra man lyckats få sömnrytmen i skick. I slutändan spelar det inte en så stor roll, hur väl man preppat sej inför nytt skribaläger. Det kommer ändå knappast bli som man tänkt. Oftast blir det bättre.

Kvällen innan lägret sitter jag i soffan och funderar på kommande veckan och tänker tillbaka till mitt eget skribaläger. Min unga vuxenledare sa då att skribalägret är som ett litet liv, att det är som en bergodalbana, där vad som helst kan hända. Det stämde då, och det stämmer fortfarande. Så håll i hatten, tänker jag. Håll händer och fötter innanför åkvagnen, och håll hårt i hatten. Nu kör vi!

Tonje/vuxenledare